Och svänger, det gör det, det vet jag, jag har hört dom förut

Inte heller den dagen, givetvis med undantag för bönder, fanns någon egentlig anledning att klaga på sommarvädret. Året skrevs 1987, i slutet av juni vill jag minnas. Certinan i kromdoublé visade 11.30, dags att gå. Kryckorna fick stå men för att skydda min kala hjässa tryckte jag på mig solhatten av senaste ”man ska ha husvagn”- modell. Beige. Benen bar blott något bättre än en nyfödd kalvs men ändå fullt tillräckligt; jag hade gott om tid för att masa mig till Stortorget för dagens lunchkonsert. Det skulle dröja ännu några år innan kommunens varumärkesstrateger började kasta lystna blickar på kulturbudgeten.

Där på torget erfor jag en av mina allra starkaste musikupplevelser: CBQ eller Contemporary Bebop Quintet, med Bosse Broberg på trumpet i högform. Liksom jag. Ty musiken framkallade ett översinnligt rus, spik nykter till trots. För all del, för stunden gick jag tungt på kortison, som kan ge ett hyfsat uppåttjack, men det var ändå då, just då, bara då, som den sällsamma känslan genomströmmade mig. Det kan låta märkligt, men jag är övertygad om att just den konserten bidrog starkt till att föra den sköra tråd som mitt liv då hängde på genom nålsögat. Inte det enda genom åren gudbevars, men avgjort ett av de trängsta.

na%cc%8also%cc%88ga

Kanske fanns där också en förnimmelse av en särskild utstrålning från orkestermedlemmarna, att det här giget betydde något alldeles extra också för dem. Mindre än ett år tidigare hade CBQ uttolkats Christer Boustedt Quintet. Christer Boustedt var inte bara en ypperlig altsaxofonist utan också skådespelare, bland annat hade han en huvudroll i filmen Sven Klangs kvintett. Christer Boustedt dog hösten 1986 blott 47 år gammal och bodde då i Hälsingland. Gävle var något av en hemmaplan. Av en händelse är i dag en son till honom och jag nära kolleger på högskolan – hej Jonas!

sven-klangs-kvintett

Sven Klangs kvintett. Fr. v. Henric Holmberg, Anders Granström, Christer Boustedt, Eva Remaeus och Jan Lindell (fotot från Roger Lindqvists blogg).

I onsdags var det dags igen, Gävle Jazzklubb hade bokat in CBQ för en spelning på konserthuset. Mina förväntningar var höga, alltså inte på en upprepning av vad jag upplevde sommaren för nästan 30 år sedan, det var ändå en ”en gång i livet”-grej. Fast infriades gjorde de, med råge. Under den två timmar långa konserten bjöds bland annat på några schyssta vax signerade Thelonius Monk och flera av bandets egna kompositioner. Bäst var Bosse Brobergs O’s Bloos, inte bara för att den är tillägnad Lasse O’Månsson.

contemporary-bebop-quintet

Contemporary Bebop Quintet. Fr. v. Stefan Isaksson–tenorsaxofon, Bosse Broberg–trumpet, Göran Strandberg– piano, Ivar Lindell–bas, Gilberg Matthews–trummor (fotot från Jazzbilder).

Förunderligt hur tidens trådar vävs samman, hur mönstret, upprepningen småningom framträder. I tidiga tonåren snurrade mycket kring å ena sidan jazz och å andra sidan sjuk humor, läs Svenska Mad. Vilket jag alltså gjorde, ivrigt. Lasse O’ var den högkulturella tidskriftens första redaktör och deltog även flitigt i både radio- och teveserier. Såväl det ena som det andra fick jag på sätt och vis med ”brodersmjölken”. En imponerande, föredömlig insats av min ett år äldre bror – tack Olof!

bill-gaines-och-lasse-oma%cc%8ansson

Grundaren av USamerikanska Mad Bill Gaines och Lasse O’Månsson (fotot från NWT).

Under många år låg sen mitt intresse för jazz och humor lågt, inte direkt i träda, men heller ingen intensivodling. För åtta år sen startade jag min blogg och ganska snart tog den allt mer formen av egenproducerad satir och parodi i ord och bild. (Just nu har det blivit lite stiltje i bildmakeriet, men rätt var det är blåser det upp, ibland bara till lätt bris, ibland till full storm. Sånt går aldrig att ana i förväg.) I samma veva fick jag åter upp öronen för jazzmusik, gärna småstökig, av det mer atonala och disharmoniska slaget. Det ena tycks ge det andra på något vis, humorn och jazzen. Jag vill inte påstå att emperin är jättestark, det är den inte. Inte desto mindre var Lasse O’Månsson också en jazzdiggare av format och jag förmodar motsvarande, fast ”omvända” dualism gäller Bosse Broberg. Kan vara något elektroniskt, någon gemensam struktur hos de vindlande synapserna.

 

PS. Rubriken är en strof ur vis- och ordkonstnären Owe Thörnqvists På Festplatsen, inte minst känd genom den tolkning Pugh Rogefeldt gjorde, fenomenalt framförd på stågylf.

Annonser

5 reaktioner till “Och svänger, det gör det, det vet jag, jag har hört dom förut

  1. Mycket fin text, bra story, känslosam men inte gråtig. Du skriver: ”Förunderligt hur tidens trådar vävs samman, hur mönstret, upprepningen småningom framträder.” Ja, visst är det märkligt. Men minns jag rätt tror somliga forskare på att hela livet är ”ett mönster”. Sug på den du, Jernis! 😉

    1. Ja, det tåls att fundera på. Eller så är allt ändå ett resultat av slumpens skördar där det som därvid råkar bli en upprepning eller ett mönster skapar en skenbar kontrast mot det i övrigt dominerande myrornas krig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s