En postsanning

eller Bättre sänt än aldrig:

Postnord levererar åtgärdspaket

Efter omfattande kritik mot Postnord kallade i oktober näringsminister Mikael Damberg (S) det svenskdanska statliga företagets styrelseordförande Jens Moberg och vd. Håkan Ericsson till möte. Postnord gavs då ett halvår för att komma till rätta med försenade, borttappade och trasiga försändelser liksom stora ekonomiska förluster och stressade anställda.

Under tisdagens utfrågning i näringsutskottet om vilka åtgärder regeringen planerar för det krisdrabbade Postnord ställde näringsministern nytt ultimatum med tidsfrist fram till början av april. Redan nu finns dock lugnande besked:

– Vi känner oss helt trygga. Nya rutiner och policyn för brevhanteringen är beslutade medan vissa smärre frågetecken återstår för pakethanteringen, uppger en centralt placerad källa inom företaget

Problemet med förkomna brev kommer att helt elimineras genom att befordran av s.k. REK upphör. A- och B-post ska fortsätta som vanligt. I de fallen finns ju ändå inga avsändningsbevis så att, på ren svenska, narrativ står mot alternativt narrativ (ord mot ord), allt enligt den anonyma källan. Samma gäller för brev som råkat gått sönder, eftersom de inte alls kommer att delas ut, utan smidigt kan låtas förkomma, till båtnad även för landets energiåtervinning.

Försenad utdelning av brev förväntas minska i avsevärd utsträckning genom ny tolkning av informationen på brevlådan. Således ska till exempel ”Denna postlåda tömmes vardagar tidigast kl. 10.00” uppfattas som kl. 10.00 i går. Skulle behov visa sig uppstå kan detta ändras till i förrgår, ja till och med samma veckodag fast förra veckan. I sak vore det heller inget nytt, utan tvärtom; i postens barndom på 1600-talet tog det en kurir bortemot fjorton dagar att rida från Stockholm till Abisko.

postla%cc%8ada

Vidare erfars att stora besparingar ska göras genom att stänga kundservice samtidigt som kundupplevelsen kommer att förbättras påtagligt:

– Tja, lejonparten av de kunder som kontaktar oss i dag upplevs faktiskt som väldigt, väldigt jobbiga, avslutar källan.

***

Fotnot: Underrubriken ”Bättre sänt än aldrig” var också namnet på en programserie som sändes av Sveriges Radio under 1970-talet. Svamling i mästarklass, tillsammans med redan för den tiden udda musik, producerad och framförd av av Bengan Wittström och Lasse O’Månsson. Kan återavnjutas på Radiogodis. Rekommenderas.

Och svänger, det gör det, det vet jag, jag har hört dom förut

Inte heller den dagen, givetvis med undantag för bönder, fanns någon egentlig anledning att klaga på sommarvädret. Året skrevs 1987, i slutet av juni vill jag minnas. Certinan i kromdoublé visade 11.30, dags att gå. Kryckorna fick stå men för att skydda min kala hjässa tryckte jag på mig solhatten av senaste ”man ska ha husvagn”- modell. Beige. Benen bar blott något bättre än en nyfödd kalvs men ändå fullt tillräckligt; jag hade gott om tid för att masa mig till Stortorget för dagens lunchkonsert. Det skulle dröja ännu några år innan kommunens varumärkesstrateger började kasta lystna blickar på kulturbudgeten.

Där på torget erfor jag en av mina allra starkaste musikupplevelser: CBQ eller Contemporary Bebop Quintet, med Bosse Broberg på trumpet i högform. Liksom jag. Ty musiken framkallade ett översinnligt rus, spik nykter till trots. För all del, för stunden gick jag tungt på kortison, som kan ge ett hyfsat uppåttjack, men det var ändå då, just då, bara då, som den sällsamma känslan genomströmmade mig. Det kan låta märkligt, men jag är övertygad om att just den konserten bidrog starkt till att föra den sköra tråd som mitt liv då hängde på genom nålsögat. Inte det enda genom åren gudbevars, men avgjort ett av de trängsta.

na%cc%8also%cc%88ga

Kanske fanns där också en förnimmelse av en särskild utstrålning från orkestermedlemmarna, att det här giget betydde något alldeles extra också för dem. Mindre än ett år tidigare hade CBQ uttolkats Christer Boustedt Quintet. Christer Boustedt var inte bara en ypperlig altsaxofonist utan också skådespelare, bland annat hade han en huvudroll i filmen Sven Klangs kvintett. Christer Boustedt dog hösten 1986 blott 47 år gammal och bodde då i Hälsingland. Gävle var något av en hemmaplan. Av en händelse är i dag en son till honom och jag nära kolleger på högskolan – hej Jonas!

sven-klangs-kvintett

Sven Klangs kvintett. Fr. v. Henric Holmberg, Anders Granström, Christer Boustedt, Eva Remaeus och Jan Lindell (fotot från Roger Lindqvists blogg).

I onsdags var det dags igen, Gävle Jazzklubb hade bokat in CBQ för en spelning på konserthuset. Mina förväntningar var höga, alltså inte på en upprepning av vad jag upplevde sommaren för nästan 30 år sedan, det var ändå en ”en gång i livet”-grej. Fast infriades gjorde de, med råge. Under den två timmar långa konserten bjöds bland annat på några schyssta vax signerade Thelonius Monk och flera av bandets egna kompositioner. Bäst var Bosse Brobergs O’s Bloos, inte bara för att den är tillägnad Lasse O’Månsson.

contemporary-bebop-quintet

Contemporary Bebop Quintet. Fr. v. Stefan Isaksson–tenorsaxofon, Bosse Broberg–trumpet, Göran Strandberg– piano, Ivar Lindell–bas, Gilberg Matthews–trummor (fotot från Jazzbilder).

Förunderligt hur tidens trådar vävs samman, hur mönstret, upprepningen småningom framträder. I tidiga tonåren snurrade mycket kring å ena sidan jazz och å andra sidan sjuk humor, läs Svenska Mad. Vilket jag alltså gjorde, ivrigt. Lasse O’ var den högkulturella tidskriftens första redaktör och deltog även flitigt i både radio- och teveserier. Såväl det ena som det andra fick jag på sätt och vis med ”brodersmjölken”. En imponerande, föredömlig insats av min ett år äldre bror – tack Olof!

bill-gaines-och-lasse-oma%cc%8ansson

Grundaren av USamerikanska Mad Bill Gaines och Lasse O’Månsson (fotot från NWT).

Under många år låg sen mitt intresse för jazz och humor lågt, inte direkt i träda, men heller ingen intensivodling. För åtta år sen startade jag min blogg och ganska snart tog den allt mer formen av egenproducerad satir och parodi i ord och bild. (Just nu har det blivit lite stiltje i bildmakeriet, men rätt var det är blåser det upp, ibland bara till lätt bris, ibland till full storm. Sånt går aldrig att ana i förväg.) I samma veva fick jag åter upp öronen för jazzmusik, gärna småstökig, av det mer atonala och disharmoniska slaget. Det ena tycks ge det andra på något vis, humorn och jazzen. Jag vill inte påstå att emperin är jättestark, det är den inte. Inte desto mindre var Lasse O’Månsson också en jazzdiggare av format och jag förmodar motsvarande, fast ”omvända” dualism gäller Bosse Broberg. Kan vara något elektroniskt, någon gemensam struktur hos de vindlande synapserna.

 

PS. Rubriken är en strof ur vis- och ordkonstnären Owe Thörnqvists På Festplatsen, inte minst känd genom den tolkning Pugh Rogefeldt gjorde, fenomenalt framförd på stågylf.

Efterdopp

Mest skåpmat får duga.

Internationella Jesusdagen, friden lägger sig över stad och land. Okej, kanske inte över just stad med omnejd eftersom det i dag också är annanafton med allt vad det innebär med tjuvstarter på årets sista, hett efterlängtade sale. Jesus försök att driva månglarna ur templet sket sig ju fullständigt, om en säger så. Konsumtion är vår nya religion (vilket får bli mitt ringa bidrag till årets julrimsskörd). Köphelgedomarnas malliga siluetter har tagit över stadsbilden. Grabben lär vända sig i sin himmel.

Vi ”tjyvade” också i dag, en hel vecka före Internationella pizzadagen. Ska sägas med PK-fullkornsbottnar, vilket till del må förlåta hädelsen.

Gårdagens julklappsskrap blev helt enligt prognoserna av modell botten:

Är det inte hög tid att via skattsedeln rationalisera den statligt sanktionerade, fullständigt slumpmässiga förmögenhetsomfördelningen? Redan i dag har vi obligatorisk begravningsavgift och snart teveavgift, så varför inte trissavgift och trissåterbäring? Varje vecka med dragning av vinnande personnummer direkt i SVT. Tänk så smidigt.

Kvar finns ändå gott om spel som förutom benröta premierar ett visst mått av list och kunskap för att tillskansa sig motspelarnas kapital. Vi pratar aktie-, derivat- och valutamarknaden, V75, fotbollstips, lotto m.m.

Lotto??? Är inte det ett rent turspel? Nej, det är det inte. Eventuell hemkamning av vinst beror förvisso på ren tur, men däremot går saftigheten på den eventuella vinsten att påverka alldeles utmärkt. I mitten av 80-talet gjorde jag en statistisk undersökning av den relativa frekvensen av spelade lottonummer genom att korrelera vinstnumren till utdelningen. Redan i blogginlägget Lottori? finns det anekdotiskt rapporterat, men nu har jag efter rotade i gömmorna också hittat min dokumentation.

lottostatistik

Återfunnen datautskrift från 1985. (Ett särskilt tack riktas i efterhand till Studsvik Energiteknik som en smula ovetandes fick stå för den erforderliga datorkapaciteten.)

Notera den påtagliga överrepresentationen (frekvens större än ett) i spelfältets mitt. Det finns vissa undantag, varav 21 är särskilt irriterande och oförklarligt. Lottospelare har alltså en benägenhet att spela på ”mittnummer”. Därutöver tillkommer säkert andra, sekundära preferenser som födelsedagar, turnummer och magiska nummer som styr spelandet. Genom att själv spela på opopulära nummer, framför allt kantnummer, går det att öka den förväntade vinsten så att den till och med överstiger insatsen trots att hälften hamnar i statskassan. I allt väsentligt stöds min slutsats av Holm, Jerker & Tengzelius, Peter. Illusionen av kontroll, lottobeteende och ekonomiska beslut. Ekonomisk Debatt nr. 3 (2000): 277–284. PS: När artikeln skrevs var det 39 nummer i ett spelfält. I dag tycks Svenska Spel återgått till 35 nummer.

Juletid. Vissa lär sig aldrig utan ställer sig nätt. Fast ingen större skada skedd, undsättningen är nära:

t-jul

För den som bor i södra delarna av landet finns alternativt möjlighet att ta del av Bordershops förmånliga helgerbjudande:

Glöm heller inte att fylla på hemapoteket:

En juljingel

En riktig superhjälte, vem det nu var som tände på. Enda spåret tycks vara den i en telefonkiosk kvarglömda superhjältemössan. Fast en man förstås, som den plägar vara, den driftige bockbrännaren, superhjälten. Mandom, mod och morske män. Precis de entreprenörsegenskaper som efterfrågas exempelvis i bolagsstyrelser. Så är också näringslivet negativt till könskvotering.

Även om könsfördelningen i fullmäktige är ganska jämn tycks målsättningen vara att Gävle kommun också ska drivas som ett företag, inte bara ”sättas på kartan”. Individualism, fast på kommunnivå. Kommun mot kommun. Då duger det inte med en enkel symbol, det är ju bara så tjugo-noll-noll-tal, om ens det. Nej, numera krävs minsann ett ”starkt varumärke”, gärna en konkurrensmördande, mycket eldfängd bock. För all reklam är god reklam:

bock-i-brand-2016

”Jag brinner för Gävle!”

Adventstider, i väntan på ankomsten. Fast julstöket började ju så smått redan för ett par månader sen. I söndags var det väl sjunde advent, minst. Det är julmustssläpp, julpyntning, julskyltning, julbocksinvigning samt dito bränning, julbord, julkonserter etc. i en aldrig sinande ström.

Alltså, förutom att förlängas borde advent helt enkelt döpas om till event. Det skulle kännas betydligt tidsenligare, ja mer kommersiellt gångbart på något vis. Och knappt en käft vet ändå vad advent betyder, inte ens kidsen. Eventskalendern skulle däremot funka fint. Eventerna behöver heller inte vara just söndagar, så att sista event, eller final event, (om det sen är tionde eller tolfte) passande nog skulle infalla på självaste internationella Jesusafton.

Snabba klipp 42

etc_1-161124

Att se from ut lär knappast räcka för att bli av med Kent Ekeroth. Nej, här är det bara bön enligt gamla, fina svenska religiösa traditioner som möjligen skulle kunna hjälpa. Å andra sidan kanske Jimmie Åkesson skulle fundera på att svida om till folkdräkten för att själv gå ut på krogen och nita blattar. En sedvänja som många svenneväljare i alla fall tycks uppskatta rent och högt.

***

aftonbladet-161124

Kvällens partiledarduell mellan Löfven och Kinberg Batra började dock med en debatt om migration. … …

– Vi ska inte tillbaka till den situationen vi hade förra hösten, men låt oss nu se till att vi får ett gemensamt EU-regelverk, sa Stefan Löfven.

Nä det förstås, i alla fall ska inte vi det. Att dom där andra, dom där flyktingarna, fortfarande är i samma hopplösa, jävla situation som förra året är verkligen inte vår eller EU:s business, än mindre sossarnas.

***

etc-161124_2

Och å tredje sidan: Det känns som att verkligheten börjat överträffa dikten. Det går ibland inte att skoja knäppare än det som faktiskt pågår. … Samt, inte minst: Inte ens en tydlig märkning med ordet SATIR i blinkande glittrigt rött garanterar att folk förstår att det är på skoj. Både för att verkligheten är märkligare och för att, ursäkta, folk är ganska korkade.

Javisst är det helt obegripligt att folk inte fattat att SD ända från dess grundande till idag egentligen är ett performanceprojekt på Konsthögskolan (30–40 år för ett examensarbete inom kultursektorn är faktiskt helt normalt). Eller så är det jag som är helt ute och cyklar. Facit kommer hur som helst att ges vid maktövertagandet (Machtübernahme).

Sanning eller konka?

Fast ibland blir det varken eller:
”I never had sex with that woman.” (William Jefferson Clinton)

Efter den lätta uppmjukningen går vi raskt vidare till påståendet ”Jag ljuger aldrig.” Sant eller falskt? Fundera gärna en smula innan du läser vidare.

Om svaret skulle vara sant, dvs. att vi verkligen har med en sanningssägare att göra, bekräftar det svaret sannheten i själva påståendet. Om svaret skulle vara falskt, dvs. att vi har med en lögnare att göra (åtminstone på hobbynivå), bekräftas det svaret av falskheten i själva påståendet. Oavsett svar leder det därmed till en självbekräftande rundgång och påståendet i sig blir helt meningslöst.

i-swear

Det spelar alltså ingen roll om påståendet, å ena sidan, görs av Moder Theresa eller Mahatma Gandhi eller, å andra sidan, av Janne Vängman eller Donald Trump. Utan någon yttre observatör (för sant intygande typ Gud) som kan avgöra det faktiska förhållandet blir snömoset detsamma.

mad-feb-16

… och om inget oväntat inträffar lär maestro lätt försvara titeln innevarande år.

Du kanske tycker att det bara är djupsinnig filosofi. Nejdå, resonemanget tillämpas i praktiken också, exempelvis i bestämmelser att myndigheter inte får granska sig själva utan av en högre instans. Fast vem granskar den jättehemligaste delen av underrättelsetjänsten (”storebror”) som har till uppgift att granska allt annat inklusive den blott småhemliga del av underrättelsetjänsten (”lillebror”) som står under folkvaldas insyn?

På liknande sätt förhåller det sig med påståendet ”Jag ljuger alltid.” – fast tvärtom, det är självmotsägande. För om det vore så att vi har med en notorisk lögnare att göra är påståendet å ena sidan sant medan sannheten i själva påståendet å andra sidan gör det falskt.

För den som orkar med ett till exempel på språkets logiska krumbukter och ordets makt över tanken rekommenderas Jernis paradox.

Tanken vindlar 12

Svammel:

freddie-mercury

Som liten grabb var Freddie Mercury (1946–91) ett riktigt kvicksilver.

david-niven

David Niven (1910–83), engelsk karaktärsskådespelare och charmör som väl gick hem t.o.m. på den finska machokulturscenen.

tom-of-finland

Tom of Finland (1920–91), finsk konstnär som inte gick hem på den finska machokulturscenen (ett öde han för övrigt delade med Freddie Mercury).

***

torsson

Genialt eller helt obegripligt – välkommen till Torssons värld, Knut Brunnberg i gårdagens SvD. En liveföreställning lär nog förbli blott en dröm. Å andra sidan finns för varje kultband värd namnet numera x antal tribute-band. Får nöja mig med T-sson, när dom kommer till Gävle, säkert vilket år som helst.

Ett Torssoninlägg i bloggen från 2009: ”Det spelades bättre boll”.

Folkhemska tankar 2

Ett nesligt försök från kulturvänstern att stänga ute neofascistiska, nynazistiska och högerpopulistiska aktörer från nästa års bokmässa:

svd-klipp-160925

Fast temat Finland återstår förstås.

***

Minns Bo Södersten, nationalekonom och enligt uppgift S-märkt, ehuru det lär röra sig om en på den tiden olycklig förväxling av själva professorn (i dag emeritus) och densammes bil.

bo-so%cc%88dersten

Hur som helst var det denne Södersten som på 90-talet argumenterade för minskning av den offentliga sektorn såsom ”tärande”, i motsats till den producerande privata sektorn, den ”närande”. Tänk ändå vad den näriga, marknadsliberala utvecklingen sprungit ifrån honom; numera hörs inte ett ord i just den debatten, alldenstund Sverige är det land i hela, hela världen som tagit spets i privatiseringsloppet om skola, vård och omsorg. Som genom ett mirakulöst trollslag har ”tärande” blivit ”närande” (inte minst av feta konton tillhörande brevlådeföretag med adress Brittiska Jungfruöarna, typ).