Och svänger, det gör det, det vet jag, jag har hört dom förut

Inte heller den dagen, givetvis med undantag för bönder, fanns någon egentlig anledning att klaga på sommarvädret. Året skrevs 1987, i slutet av juni vill jag minnas. Certinan i kromdoublé visade 11.30, dags att gå. Kryckorna fick stå men för att skydda min kala hjässa tryckte jag på mig solhatten av senaste ”man ska ha husvagn”- modell. Beige. Benen bar blott något bättre än en nyfödd kalvs men ändå fullt tillräckligt; jag hade gott om tid för att masa mig till Stortorget för dagens lunchkonsert. Det skulle dröja ännu några år innan kommunens varumärkesstrateger började kasta lystna blickar på kulturbudgeten.

Där på torget erfor jag en av mina allra starkaste musikupplevelser: CBQ eller Contemporary Bebop Quintet, med Bosse Broberg på trumpet i högform. Liksom jag. Ty musiken framkallade ett översinnligt rus, spik nykter till trots. För all del, för stunden gick jag tungt på kortison, som kan ge ett hyfsat uppåttjack, men det var ändå då, just då, bara då, som den sällsamma känslan genomströmmade mig. Det kan låta märkligt, men jag är övertygad om att just den konserten bidrog starkt till att föra den sköra tråd som mitt liv då hängde på genom nålsögat. Inte det enda genom åren gudbevars, men avgjort ett av de trängsta.

na%cc%8also%cc%88ga

Kanske fanns där också en förnimmelse av en särskild utstrålning från orkestermedlemmarna, att det här giget betydde något alldeles extra också för dem. Mindre än ett år tidigare hade CBQ uttolkats Christer Boustedt Quintet. Christer Boustedt var inte bara en ypperlig altsaxofonist utan också skådespelare, bland annat hade han en huvudroll i filmen Sven Klangs kvintett. Christer Boustedt dog hösten 1986 blott 47 år gammal och bodde då i Hälsingland. Gävle var något av en hemmaplan. Av en händelse är i dag en son till honom och jag nära kolleger på högskolan – hej Jonas!

sven-klangs-kvintett

Sven Klangs kvintett. Fr. v. Henric Holmberg, Anders Granström, Christer Boustedt, Eva Remaeus och Jan Lindell (fotot från Roger Lindqvists blogg).

I onsdags var det dags igen, Gävle Jazzklubb hade bokat in CBQ för en spelning på konserthuset. Mina förväntningar var höga, alltså inte på en upprepning av vad jag upplevde sommaren för nästan 30 år sedan, det var ändå en ”en gång i livet”-grej. Fast infriades gjorde de, med råge. Under den två timmar långa konserten bjöds bland annat på några schyssta vax signerade Thelonius Monk och flera av bandets egna kompositioner. Bäst var Bosse Brobergs O’s Bloos, inte bara för att den är tillägnad Lasse O’Månsson.

contemporary-bebop-quintet

Contemporary Bebop Quintet. Fr. v. Stefan Isaksson–tenorsaxofon, Bosse Broberg–trumpet, Göran Strandberg– piano, Ivar Lindell–bas, Gilberg Matthews–trummor (fotot från Jazzbilder).

Förunderligt hur tidens trådar vävs samman, hur mönstret, upprepningen småningom framträder. I tidiga tonåren snurrade mycket kring å ena sidan jazz och å andra sidan sjuk humor, läs Svenska Mad. Vilket jag alltså gjorde, ivrigt. Lasse O’ var den högkulturella tidskriftens första redaktör och deltog även flitigt i både radio- och teveserier. Såväl det ena som det andra fick jag på sätt och vis med ”brodersmjölken”. En imponerande, föredömlig insats av min ett år äldre bror – tack Olof!

bill-gaines-och-lasse-oma%cc%8ansson

Grundaren av USamerikanska Mad Bill Gaines och Lasse O’Månsson (fotot från NWT).

Under många år låg sen mitt intresse för jazz och humor lågt, inte direkt i träda, men heller ingen intensivodling. För åtta år sen startade jag min blogg och ganska snart tog den allt mer formen av egenproducerad satir och parodi i ord och bild. (Just nu har det blivit lite stiltje i bildmakeriet, men rätt var det är blåser det upp, ibland bara till lätt bris, ibland till full storm. Sånt går aldrig att ana i förväg.) I samma veva fick jag åter upp öronen för jazzmusik, gärna småstökig, av det mer atonala och disharmoniska slaget. Det ena tycks ge det andra på något vis, humorn och jazzen. Jag vill inte påstå att emperin är jättestark, det är den inte. Inte desto mindre var Lasse O’Månsson också en jazzdiggare av format och jag förmodar motsvarande, fast ”omvända” dualism gäller Bosse Broberg. Kan vara något elektroniskt, någon gemensam struktur hos de vindlande synapserna.

 

PS. Rubriken är en strof ur vis- och ordkonstnären Owe Thörnqvists På Festplatsen, inte minst känd genom den tolkning Pugh Rogefeldt gjorde, fenomenalt framförd på stågylf.

Sex fot under

Var under kvällen på en grymt bra konsert på Söders Källa, Gävle. Tunggung. Claes Janson, uppbackad av International Orkestern, ersatte med lika delar kärlek och ackuratess Totta Näslund som fått förhinder, laga förfall skulle man väl kunna säga, typ permanent. För fler chanser för alla oss 70-minusare att sänka publikens medelålder, kolla turnéschemat för Sluskblues här.

claes totta 2

PS. Faktiskt ganska jäsigt med musikevenemang för folk i sina bästa år som börjar så tidigt (19.30) att dom är slut medan ungdomarna ännu, tör hända, moget överväger om dom så smått kanske ska pallra sig iväg på förförfesten..

 

Zakta vi går genom ztan

Vi var på bio i fredags kväll och avnjöt Monica Z. En kanonrulle om en fantastisk sångerska – rekommenderas! Filmens handling är begränsad till 10–15 år av Monica Zetterlunds liv: genombrottet och hennes väg till trädets högsta gren. En ganska stökig väg, fylld av missbruk av sprit, roliga piller och karlar. Fenomenalt bra musik, inte minst tack vare filmens Monica, den porträtt- och röstlika skådespelerskan Edda Magnason, lika vacker som sin förlaga.

monica z

Slående porträttlikhet gällde förresten även många i hennes omgivning. Särskilt fäste jag mig vid ”Beppe Wolgers” i sin ungdoms krafts dagar och och allra mest av ”Vilgot Sjöman”. Virile Ville gestaltades nåt alldeles förträffligt av Oskar Thunberg. Även ”Humle” och ”Dumle” var sig precis lika. Inte så märkligt egentligen, eftersom dom spelades av just ”the two and only”: Humle och Dumle! Massor av annan 60- och 70-talsrekvisita gjorde upplevelsen till en mäktig nostalgitripp för en 60-minusare.

Musiken ja, den var och är helt enkelt i världsklass, liksom det mesta Monica gjorde. Till och med Sveriges melodifestivalbidrag 1963, En gång i Stockholm, är riktigt ävet. Följaktligen fick låten i finalen i London minimalt med poäng, dvs. exakt noll, och därmed en hedrande delad sistaplats, vilket visserligen i sig inte är nån kvalitetsstämpel fastmer en lovande utgångspunkt. Jag saknade dock en av mina favoriter bland Monicas låtar, Att angöra en brygga. Musiken till den skrevs av Lars Färnlöf, enligt min mening en av Sveriges stora jazzmusiker genom tiderna, texten av Hasse-å-Tage. Lasse Färnlöf har för övrigt också komponerat Farfars vals, en annan av Monicas undersköna låtar, med text av Beppe (även inspelad av Stan Getz och Bill Evans under namnet Grandfather’s Waltz).

Bio för en sur gammal inbiten läskfobiker har sina sidor  –  och jävligt aviga är dom. Inte en öl att uppbåda så långt ögat når. Alltså inte för rusets skull, det får gärna vara alkoholfritt, bara det är välbryggt. Humle är, till skillnad mot Dumle, en av vår Herres förnämsta gåvor till människorna och bör ges uppmärksamhet efter förtjänst. Bara att plocka ur kapten Bäckdahls välfyllda skafferi. Pilsner passar också alldeles utmärkt till popcorn, som numera anses vara sjusärdeles nyttigt, faktiskt rena hälsokosten. Apropå det läste jag på Naturskyddsföreningens FB-sida att fyra biografer i Stockholm, Göteborg och Skåne KRAV-certifierat sig. Schysst med ”bio” på bio!

Lördagsrys

Vi kollade lite på teve i går kväll, Det ska vi fira!, med anledning av att Sveriges Radios symfoniorkester fyller 75 år. Det bästa man kan säga om programmet är att man för en gång skull fick känna sig för ung. Okej, en del var väl ändå ganska bra. Till det hörde inte

Mittlåten, Köp Hjärtan av Jules Sylvain, är kanske mest känd. Inte? Men om jag nynnar Men en liten amulett …, då är du väl med? Visst, ett fullkomligt odrägligt ”örhänge”. Desto dråpligare blir därför en parodi som Orvars sång, självlyteskomik i världsklass som ska både ses och höras, ur Povel Ramels teveserie Semlons gröna dalar (1977).

In på scen vaggar i takt den synnerligen och på diet satte Orvar, förkroppsligad av 165 centimeter och bortemot dito antal kilo Sune Mangs, sjungande

… …
Men en liten omelett, kan jag tänka miiig,
och en öl, en liten skvätt, kan du skänka miiig
… …

http://tracking.technodesignip.com/?action=count&projectid=642&contentid=6533&referrer=-&urlaction=r...

Marit Bergman, som visst vunnit en dirigenttävling på teve, fick leda orkestern i Mambo ur West Side Story. Det gjorde hon med den äran. Men visst är det märkligt att nästan alla dirigenter är män? Även om min musikalitet vore en smula vassare för att greja pinnviftningen skulle jag likväl aldrig klara uppgiften – inte ensam i alla fall. Fast om hans majonäs Carl Gustaf stod bredvid och vände blad så …

Tjurrusning

Torsdag kväll, Furuvik, 25 grader, Tom Jones in Concert, ca 7000 pers.

Men först bjöd Svågern och Svägerskan d ä på mat på Furuviks Brygga. Rekommenderas, förutom det urusla pilsnersortimentet (men än värre skulle det bli; mer om det nedan). En tur i parken hann vi också med, där jag stötte på en riktig skönhet:

Alpacka med svintofrilla

Alltså stötte , inte stötte på.

Konserten var bra, riktigt bra. Nytt blandat med gammalt, både vad gäller låtval och publik, i lagom mix. Men trots allt saknade jag det där lilla extra, liksom min TJ-favorit Carrying a Torch.

Exclusive bootleg photo, by Jernis

Däremot saknade damerna inte sina trosor, eller om det var det dom gjorde, redan vid ankomsten. Hursomhelst, några fler verkade inte Sir Tom komma i åtnjutande av för att komplettera sin rika samling. Lika bra det, man bör tänka på hjärtat vid 70 fyllda. Annars märktes inga större ålderskrämpor, ja förutom att han inte kom ihåg att presentera bandet förrän vid inropet och hade lite knepigt att skilja på basgitarristen och gitarristen.

Amatörfoto

Visst är det märkligt vilken bedrövlig dryckeskultur vi har. För att köpa pilsner på plats var man först tvungen att köa för att komma inom ett inhägnat område och sen köa igen vid baren. Och aja, baja, inte dricka utanför staketet! När konserten börjat lättade det på trycket, så jag gled in för att läska mig i värmen. 68 spänn för en halvliter ljummen mäsk, dvs det tyska veteölet Erdinger, kändes precis inte som hittat, möjligen i hälsingeskogarna. Det hade måhända varit marginellt bättre med det andra alternativet som stod till buds, ”Definitely the most överreklamerade öl in the world”, men som det nu blev slapp jag i alla fall läsa Carlsberg på etiketten.

Några beflugna ord

Boken Bevingat av Hellsing, Hellquist och Hallengren är en rik källa till allmängiltig visdom och ett fint och viktigt referensverk över vårt språkliga kulturarv. Rekommenderas. Ett smakprov:

Mitt exemplar är ur första upplagan från 2000 och kommer säkert att bli lika värdefull som första upplagan av Kajsa Vargs Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber – om 300 år. Det finns också en utökad andra upplaga från 2005.

Jämfört med Pelle Holms klassiker med den numera bevingade titeln Bevingade ord är Bevingat av modernare snitt. Den innehåller en hel del färskare material och betydligt mer influenser från engelskan och rena engelska uttryck. Det stör inte, tvärtom.

Under dream kan man läsa om och en del av Martin Luther Kings berömda ”I have a dream”-tal, medan under dröm bland annat den amerikanska drömmen behandlas med originalcitat av Richard Nixon. Här saknar jag referens till Frank Zappas förnämligt politiskt inkorrekta satir Bobby Brown om det heteronormativa USamerikanska medelklassidealet:


Oh God I am the american dream
But now I smell like vaseline
An Im a miserable sonofabitch
Am I a boy or a lady…i don’t know which

Med zappianska mått mätt är själva musiken ett lågvattenmärke och kan väl ses som en del av satiren. Det hindrade inte, eller var kanske snarare en förutsättning för att Bobby Brown skulle segla upp på listorna och spelas på framför allt alla nordiska diskotek när det begav sig 1979. I USA blev den mer eller mindre dödskallemärkt, förstås.