”Vattuskräck”

På 40-talet skaldade Ulf Peder Olrog ”Allting går att sälja med mördande reklam, även lagom söt konserverad gröt”:

 

Döm om hans förvåning, givet att han levat, så går det fortfarande alldeles utmärkt, fast än mer utstuderat – kvar i förpackningen är numera i stort sett bara rent vatten.

Jag är med i ”SIFO-klubben”. Det innebär att man nån gång per månad får ett e-brev med en Internetlänk till en marknadsundersökning. Som motprestation för tyckklickandet tilldelas man 5 % av en dragning på en premieobligation. För att summera det antal spänn det kostar SIFO behövs knappast mer än tummetott eller lilla vickevire. Givetvis har jag ännu inte vunnit nåt, inte ens en tjugondels sidovinst, om nu såna finns. Men det är ganska intressant att delta, att få veta vad tillverkarna vill veta om oss konsumenter. Visserligen blir jag ungefär varannan gång utkastad med ”Tack för din medverkan – du tillhör inte den målgrupp vi söker” redan vid fråga 3 angående arbetsgivare. Småföretagare är ointressanta inte bara för politikerna.

Nåväl. En gång då jag dög handlade det om handlande av vatten på livsmedelsaffärer. Fast jag uttryckligen förnekade att jag någonsin köpte något av 20-talet märken fortsatte frågandet ihärdigt hur viktigt jag tyckte att det var med flaskornas placering i hyllorna, flaskornas design, flaskornas etiketter etc. Avslutningsvis ville man också veta om jag valde märke för att ”tala om vem jag är” och i såna fall vilket. Gävle Vattens på tapp fanns inte ens som alternativ: 

Det måste vara en stimulerande utmaning för handlarna att tillgodose den kräsne konsumenten. Säg 4 (av 20 möjliga märken) gånger 2 (storlekar) gånger vid pass 8 (naturell + ett antal mer eller mindre vämjeliga ”schampo”-smaker) ger totalt 64 alternativ. Som bonus finns många sorter både med och utan kolsyra. Till båtnad för valfriheten levereras numera också vissa märken på vuxennappflaska:

Och allt detta ska fraktas länder och riken kring.

Brottstycken 13

”Vi har pratat om att vårda pucken bättre”, sa Brynäs tränare Czarnecki efter stortorsken mot MODO häromdan. Kanske kan funka, om man gör på rätt sätt. Tvätta pucken först i ljummet avfettningsmedel och gnid sen varsamt in den med HA-olja, sån där som av miljöskäl blivit förbjuden i däck. Jävlar vilka giftiga skott det blir.

***

Rubriken till efterspelet av en tragisk olycka fick mig att tänka på språkets dynamik: 

Rätten friar alltså befälet från ansvar. Då är tiotusenskronorsfrågan: betraktas han därmed såsom ansvarslös eller inte ansvarslös? Knepigt det där.

***

För egen del har det börjat röra sig uppe på kobben. Inte precis så att jag behöver rätta till mattan, men ett par millimeter är det nog. Skägget har kommit ännu längre här och där, men liknar ännu mest tonårsfjun. Rakförbud råder. Minsta skråma kan utgöra en källa till infektion. Kanske passar bra som tomte till jul, även om jag givetvis aldrig når samma klass som Källängs senior.

Röksugen?

I morse drog jag tillbaka gårdagens inlägg. Var tvungen att fundera, det kändes inte riktigt bra. Inte alls för att inlägget är för elakt som sådant. Enligt dagens svenska satirelakhetsstandard är det långt under medel, där även den som känner sig träffad bör kunna skratta.

Mitt problem var hänvisningarna till tidigare trafikinlägg. Även om dom är skrivna mer eller mindre med glimten i ögat finns däri en kritik till skillnad från i det här inlägget. Helt olika divisioner. Men jag var helt enkelt rädd att det ändå skulle missförstås. Det är förstås bara bra att man vårdar sina ägodelar, särskilt svindyra bilar, givet att man vårdar sin nästa ännu bättre .

Nu har jag funderat och förklarat klart, och här följer inlägget precis som det var:

Att vissa kör efter eget gottfinnande, och att det övervägande handlar om män, är allmänt bekant och har behandlats vid flera tillfällen här i bloggen (se nedan). Sen finns en annan stor grupp människor, också den främst bestående av män, som har en speciell relation till sitt fordon och ser det som sin ögonsten. Utan vetenskapliga belägg anar jag att många tillhör båda grupperna.

Hur som helst, man vårdar sin käraste ägodel ömt, kanske smeker den kärleksfullt över huven, flörtar lite med lyktorna och pillar varsamt på dom kromade hjulbultarna. Då måste ju alla (utom biskop Gärtner, ovan där) förstå att den materiella kärleken understundom kan övergå i fysisk åtrå:

 

En närmare granskning av bilden avslöjar att det inte är fråga om nåt promotionsmaterial för Robert Gustafssons senaste Pilsk på Volvon – En liten film om kärlek mellan män och bilar utan att det snarare rör sig om Sacha Baron Cohens nya film Bütch & Büick.

Relaterade inlägg:

• ”Schumacher”-syndromet
• Färgblindstyren
• Trafikpolemik, del 1
• Trafikpolemik, del 2

Vanhederlig ordkosmetik

I senaste numret av tidningen Vi hittade jag en ruta VI för trettio år sedan. I det refererade numret testades bland annat ”modegrejen” dunjackor och dåvarande chef-red Allan Larsson (högst densamme) kommenterade en utredning med det fyndiga namnet Idrott 80 (om elit- kontra breddsport och möjligen en uppföljare till kioskvältaren Stålverk 80). Men det jag fäste mig vid var att tidningen i ett tidigare nummer lär ha varit en av de första i svensk press som uppmärksammat ”kvinnlig omskärelse”, och i det (in)aktuella numret följde man upp med en svensk läkares erkännande att ”ingreppet” även praktiserades i Sverige.

Sen dess verkar vi i alla fall tagit bladet ifrån munnen och kallar oftast vidrigheten för vad den är, nämligen ”könsstympning”. Men det har tagit år av vånda i det stats- och opinionsbärande politiskt korrekta etablissemanget att komma ens dithän. I dag är det istället ”hedersrelaterat våld” etc som det tisslas och tasslas om i filtofflorna. Rädslan för att misstänkas vara främlingsfientlig och gå SD:s och andra bruna skithögars ärenden skapar en mental blockad. Men oavsett var och i vilken kultur övergreppen förekommer måste man givetvis göra klart att de är fullständigt oacceptabla.

Våldet handlar som bekant om allt ifrån inlåsning och misshandel till tortyr och mord, kort sagt grova brott mot mänskliga rättigheter och rikets lagar. Men det ska ”problematiseras” och ”diskuteras”. Ok, det är gott och väl att man försöker förstå hur en (sub)kultur är beskaffad som förvandlar en icke försumbar andel av den manliga halvan till demoner. Och givetvis finns inget annat verksamt sätt att långsiktigt motverka fortsatt brottslighet än kommunikation och information.

Men varför inte benämna eländet för vad det är, eller åtminstone undvika att kalla det något det absolut inte är, i en rättsstat. Att associera övergreppen till ”heder” är absurt och innebär att begreppsbildningen tillåts ske ur brottslingarnas perspektiv. ”Kvinnoförtryckskulturrelaterat våld” blir alldeles för omständligt att säga och skriva, och dessutom behöver man inte vara särskilt generös vid definitionen av ”kvinnoförtryckskultur” för att begreppet ska komma att omfatta i stort sett alla världens kulturer, inklusive vår egen. Man kunde möjligen tänka sig lägga ”van-” till ”heder”, men det vore nog både för svagt och vagt (inte tydligt att det är gärningsmännen som är till vanheder). Kanske ”patriarkatrelaterat våld” skulle duga. Det är i alla fall fan så mycket bättre än det nu missbrukade uttrycket, om än lite svårtuttalat. En kortform som ”p-relaterat våld” vore tänkbar.

Visst, jag har koll i backspegeln och ser att man inte behöver gå så särskilt långt tillbaka för att även hos oss (typ hela västvärlden) förlora det humana perspektivet. Om forna och modernare barbarier går det att läsa lite varstans, t ex i den halsbrytande samhällssatiren Se bilden av Joseph Heller.

—

Åter till rutan VI för trettio år sedan, vilken avslutades med en notering om ett reportage från de portugisiska hembiträdenas kongress. Ack ja.

I dubbel bemärkelse

Nåt måste vara allvarligt fel i vårdplaneringen. Jag menar, hur kan man tänka så krokigt att förlägga mig i Uppsala just vecka 47, årets höjdpunkt. Absolut noll koll. Att skylla på oförutsägbara faktorer är bara fånigt, allt är sedan länge känt.

Nu är det som det är. Men finns det några som helst synnerliga skäl som borde föranleda hempermission åtminstone en natt så är väl det detta:

Hustrus två namnsdagar på raken

Normalt brukar vi börja redan den 16:e med oppsittukväll, kanske ända till halv tio om det bär sig. Dan därpå är det äntligen själva namnsafton. Klockan tre tittar vi som vanligt inte på Anna Anka & Co, och på kvällen är det presentöppning, ja, bara av Hustru förstås. Svart spets kanhända, och då pratar vi inte tårdrypande hundvalp. På namnsdagen och annandag namn softar vi mest i soffan, Hustru beundrandes kulorna i grenen under det att undertecknad matar henne med praliner.

Mobiloid automobil

Hustru fick i uppdrag att köpa ny laddare och nytt batteri till min mobil. Givetvis finns ingen standard på såna prylar, inte ens från en och samma tillverkare. Det gäller att ta reda på exakt vilken typ man har. Frågan är hur?

Tänk dig ett scenario där till exempel Nokia skulle få för sig att oåterkalleligen plöja ner sina övervinster i det svarta hålet SAAB:

– Berras Bilar

– Ja, hej, jag vill beställa tid för service

– Tror du ja, har ingen lucka sörru förrän om sex veckor

– Kör för

– Vad har du för kärra då?

– Öööh, en sån där med fyra hjul, fem dörrar och som man åker i

– Jag menar modell

– Nokia

– Och beteckning?

– Inte fan vet ja, har jag aldrig sett

– Ok, hämta ett förstoringsglas och öppna sen motorhuven och …

– Motorhuven?

– Ja, alltså luckan över motorn framför vindrutan

– Går inte

– Jävla plattnacke, dra i en spak till vänster om ratten men inte ljusreglaget

– Nu hände det nåt

– Bra, lyft upp huven och kolla efter batteriet, till höger nånstans

– Ja där

– Avlägsna kablarna, men håll för fan fingrarna i …

– Satans heeelvete!

– Pjåska dig inte utan montera loss batteriet och lyft upp det

– Yeeeees

– Duktig idiot – ta nu fram förstoringsglaset och avläs modellbeteckningen på den lilla gula lappen som sitter i botten av batterihuset

Rapport från lärdomsstan

Jag har nu, efter en knapp vecka, i Uppsala gått igenom den inledande extra tuffa cytostatikabehandlingen. Det gick utmärkt även om kistan inte var fullt belåten. Ett jävla spring på muggen blev det också, dygnet runt, på grund av hinkvis med kontinuerligt dropp. Har ännu inte sovit ikapp. I morron väntar återförsel av mina stamceller som för några veckor sen centrifugerades ut. Ja, det var alltså inte min kropp som for runt som en tätting utan mitt utpumpade blod som sen allt eftersom fördes tillbaka.

I morron eftermiddag kommer jag nog att flytta ut till en patientlägenhet i andra änden av stan för att komma ifrån miljön på sjukhuset. Visst är servicen här av hög klass, men inte maten om alls icke usel. Ska bli skönt att rå sig själv och laga sitt eget käk. Skulle allt gå som på räls utan solkurvor eller snarare feberkurvor kommer jag att stanna där tre veckor innan jag får åka hem. Under tiden kommer jag varannan dag att åka till sjukhuset för provtagning. Landstinget, dvs skattebetalarna, slantar för taxiresorna.

Permis nån natt hemma i Gävle är inte att tänka på. Inom 20 minuter ska jag kunna ta mig till Ackis – Gävle sjukhus duger inte i såna här fall. För risken för urspårning är mer än överhängande, särskilt om en vecka när mina blodvärden förmodas ligga som lägst. Så jag räknar kyligt med en infektion renderande minst en veckas isolering åter i sjukhussängen.

Igår hade jag besök av äldsta dottern med familj, idag först av Hustru och sen av yngsta dottern med blandbo. Hustru fick svininfluensavaccin, det bjuder dom på. Schysst! Men jag får inget, tål inget. I fredags skulle en patient läggas in på avdelningen. Han klagade på en lätt förkylning visande sig vara influensan och visades genast på porten (hemkarantän). Därefter får vi andra patienter dagligen i alla fall svaga tabletter med samma substans. Sämre skydd men bättre än assint.

Brottstycken 12

Jag har gått med på att delta i en nutritionsstudie som går ut på att kolla hur vikt och välmående förändras under behandlingen. Försöksledaren kom in igår med en massa blanketter och en mirakelvåg. Till den hörde ett uppdragbart handtag. På både bottenplattan och handtaget fanns elektroder som skickade in en svag ström i kropppen.

Förutom kroppsvikten i sig kunde mätningen även tala om bland annat hur stor muskel- och fettmassan var, och dessutom andelen bukfett. Alla min värden visade sig vara helt normala, till och med isterfaktorn. Fan tro’t! Det är väl samma tillverkare av vågarna som lyckolottmaskinerna som åtminstone förr fanns på tivolin.

***

Jag gör en ”Ylva”. Läser just nu, ehuru inte samtidigt:

• Bridgetidningen, nr 6

• Se bilden, Joseph Heller (som skrev kultboken Moment 22)
  En fantasirik och samhällskritisk essä som knyter samman Rembrandts värld med den grekiska antiken, framför allt Aristoteles.

Den US-amerikanska originalutgåvan 

• Sprängaren, Liza Marklund
  OS-generalen för dom kommande spelen i Stockholm sprängs i bitar vid ett bombdåd i den nya OS-stadion. Stjärnreportern Annika Bengtzon förmodas lösa fallet.

• The Discovery of Dynamics, Julian B. Barbour
  Ännu en ”populär”-vetenskaplig tegelsten som beskriver utvecklingen av teorier om massors rörelser, från antiken till idag, med tyngdpunkten (ha-ha, gu’ va kul jag är ikväll då) på Newton.

Sjukhusstammis

Imorron bär det iväg igen till Uppsala. Den här gången för stamscellstransplantation. Då ska jag få tillbaka samma celler som jag lyckades krysta fram vid förra besöket. Det ska vara jävligt bra, men fråga mig inte varför. På onsdag (tror jag) är det rivstart för en femdagars dunderkur med cytostatika som kommer att bryta ner både den ena och andra, på gott och ont, mest gott får man hoppas. I alla fall kommer mitt immunförvar att totaldemoleras varför jag kommer att vara isolerad i fyra veckor på UAS. Men redan två dagar efter avslutad kur kommer själva transplantationen att göras.

Men se, under mellantiden här hemma har jag införskaffat en löjligt liten portföljdator som är döpt till Leif. Vi har redan från början gett våra datorer namn, blandat tjej och grabb, i alfabetisk ordning. Dom första två datorerna hette Arne och Bertil. Hur som helst, lille Leifs bildskärm är bara något större än ett A5-kuvert:

En i säng hipphoppad, lapptoppad Jernis

Enligt uppgift ska det finnas nätverksanslutning på rummet så om allt funkar, orken inte sinar och ögonen inte sprängs kommer jag och Leffe att kunna blogga en hel del från sängen under november, förutom kanske första veckan.

Blandat bandat

Att träffa Hustru var inte lätt, eller snarare att träffa rätt var inte lätt (och inga ekivoka associationer om jag får be). Jag testade med att spela in ett ”raggningsband” med flera av mina favoriter men påpassligt nedsoftat med några för all del riktigt bra ”tjejlåtar”:

Zappa och Hendrix slog nog inte så väl ut, där tappade jag säkert en vecka. Åtminstone en vecka till förlorades på det avslutande bonusspåret (fick inte plats i låtlistan ): Gu nåda mej arma flicka från Bengt Sändhs och Finn Zetterholms klassiska skiva Folklår.

Men hon var heller inte särskilt lätt att tas med. Första frukosten vankades limpmacka med Lätta och Magré, dvs extra mager och mild Grevé-ost. Därtill minimjölk. ”Not my cup of tea” – om man säger så. Halvtorrt/sött vitt vin till ”kvällsmaten” var om möjligt ännu besvärligare.

På bandet finns som synes, för den som kan läsa kråkfötterna, Layla med Derik & The Dominos från plattan med samma namn. Enligt Wiki har dubbel-lp:n ett flertal gånger valts till en av världens bästa plattor. Bandets förgrundsfigur var Clap-Eric.

Mitt exemplar köpte jag på en beg-marknad i Amsterdam under slutklämmen på första tågluffningen 1972 till rövarpriset 35 gulden, motsvarande en bara bit över 100 kr. Min reskassa för en hel månad var 1000 kr, men så långt hade jag snålat. Tack och lov säger jag idag.