Mobiloid automobil

Hustru fick i uppdrag att köpa ny laddare och nytt batteri till min mobil. Givetvis finns ingen standard på såna prylar, inte ens från en och samma tillverkare. Det gäller att ta reda på exakt vilken typ man har. Frågan är hur?

Tänk dig ett scenario där till exempel Nokia skulle få för sig att oåterkalleligen plöja ner sina övervinster i det svarta hålet SAAB:

– Berras Bilar

– Ja, hej, jag vill beställa tid för service

– Tror du ja, har ingen lucka sörru förrän om sex veckor

– Kör för

– Vad har du för kärra då?

– Öööh, en sån där med fyra hjul, fem dörrar och som man åker i

– Jag menar modell

– Nokia

– Och beteckning?

– Inte fan vet ja, har jag aldrig sett

– Ok, hämta ett förstoringsglas och öppna sen motorhuven och …

– Motorhuven?

– Ja, alltså luckan över motorn framför vindrutan

– Går inte

– Jävla plattnacke, dra i en spak till vänster om ratten men inte ljusreglaget

– Nu hände det nåt

– Bra, lyft upp huven och kolla efter batteriet, till höger nånstans

– Ja där

– Avlägsna kablarna, men håll för fan fingrarna i …

– Satans heeelvete!

– Pjåska dig inte utan montera loss batteriet och lyft upp det

– Yeeeees

– Duktig idiot – ta nu fram förstoringsglaset och avläs modellbeteckningen på den lilla gula lappen som sitter i botten av batterihuset

Rapport från lärdomsstan

Jag har nu, efter en knapp vecka, i Uppsala gått igenom den inledande extra tuffa cytostatikabehandlingen. Det gick utmärkt även om kistan inte var fullt belåten. Ett jävla spring på muggen blev det också, dygnet runt, på grund av hinkvis med kontinuerligt dropp. Har ännu inte sovit ikapp. I morron väntar återförsel av mina stamceller som för några veckor sen centrifugerades ut. Ja, det var alltså inte min kropp som for runt som en tätting utan mitt utpumpade blod som sen allt eftersom fördes tillbaka.

I morron eftermiddag kommer jag nog att flytta ut till en patientlägenhet i andra änden av stan för att komma ifrån miljön på sjukhuset. Visst är servicen här av hög klass, men inte maten om alls icke usel. Ska bli skönt att rå sig själv och laga sitt eget käk. Skulle allt gå som på räls utan solkurvor eller snarare feberkurvor kommer jag att stanna där tre veckor innan jag får åka hem. Under tiden kommer jag varannan dag att åka till sjukhuset för provtagning. Landstinget, dvs skattebetalarna, slantar för taxiresorna.

Permis nån natt hemma i Gävle är inte att tänka på. Inom 20 minuter ska jag kunna ta mig till Ackis – Gävle sjukhus duger inte i såna här fall. För risken för urspårning är mer än överhängande, särskilt om en vecka när mina blodvärden förmodas ligga som lägst. Så jag räknar kyligt med en infektion renderande minst en veckas isolering åter i sjukhussängen.

Igår hade jag besök av äldsta dottern med familj, idag först av Hustru och sen av yngsta dottern med blandbo. Hustru fick svininfluensavaccin, det bjuder dom på. Schysst! Men jag får inget, tål inget. I fredags skulle en patient läggas in på avdelningen. Han klagade på en lätt förkylning visande sig vara influensan och visades genast på porten (hemkarantän). Därefter får vi andra patienter dagligen i alla fall svaga tabletter med samma substans. Sämre skydd men bättre än assint.

Brottstycken 12

Jag har gått med på att delta i en nutritionsstudie som går ut på att kolla hur vikt och välmående förändras under behandlingen. Försöksledaren kom in igår med en massa blanketter och en mirakelvåg. Till den hörde ett uppdragbart handtag. På både bottenplattan och handtaget fanns elektroder som skickade in en svag ström i kropppen.

Förutom kroppsvikten i sig kunde mätningen även tala om bland annat hur stor muskel- och fettmassan var, och dessutom andelen bukfett. Alla min värden visade sig vara helt normala, till och med isterfaktorn. Fan tro’t! Det är väl samma tillverkare av vågarna som lyckolottmaskinerna som åtminstone förr fanns på tivolin.

***

Jag gör en ”Ylva”. Läser just nu, ehuru inte samtidigt:

• Bridgetidningen, nr 6

• Se bilden, Joseph Heller (som skrev kultboken Moment 22)
  En fantasirik och samhällskritisk essä som knyter samman Rembrandts värld med den grekiska antiken, framför allt Aristoteles.

Den US-amerikanska originalutgåvan 

• Sprängaren, Liza Marklund
  OS-generalen för dom kommande spelen i Stockholm sprängs i bitar vid ett bombdåd i den nya OS-stadion. Stjärnreportern Annika Bengtzon förmodas lösa fallet.

• The Discovery of Dynamics, Julian B. Barbour
  Ännu en ”populär”-vetenskaplig tegelsten som beskriver utvecklingen av teorier om massors rörelser, från antiken till idag, med tyngdpunkten (ha-ha, gu’ va kul jag är ikväll då) på Newton.

Sjukhusstammis

Imorron bär det iväg igen till Uppsala. Den här gången för stamscellstransplantation. Då ska jag få tillbaka samma celler som jag lyckades krysta fram vid förra besöket. Det ska vara jävligt bra, men fråga mig inte varför. På onsdag (tror jag) är det rivstart för en femdagars dunderkur med cytostatika som kommer att bryta ner både den ena och andra, på gott och ont, mest gott får man hoppas. I alla fall kommer mitt immunförvar att totaldemoleras varför jag kommer att vara isolerad i fyra veckor på UAS. Men redan två dagar efter avslutad kur kommer själva transplantationen att göras.

Men se, under mellantiden här hemma har jag införskaffat en löjligt liten portföljdator som är döpt till Leif. Vi har redan från början gett våra datorer namn, blandat tjej och grabb, i alfabetisk ordning. Dom första två datorerna hette Arne och Bertil. Hur som helst, lille Leifs bildskärm är bara något större än ett A5-kuvert:

En i säng hipphoppad, lapptoppad Jernis

Enligt uppgift ska det finnas nätverksanslutning på rummet så om allt funkar, orken inte sinar och ögonen inte sprängs kommer jag och Leffe att kunna blogga en hel del från sängen under november, förutom kanske första veckan.

Blandat bandat

Att träffa Hustru var inte lätt, eller snarare att träffa rätt var inte lätt (och inga ekivoka associationer om jag får be). Jag testade med att spela in ett ”raggningsband” med flera av mina favoriter men påpassligt nedsoftat med några för all del riktigt bra ”tjejlåtar”:

Zappa och Hendrix slog nog inte så väl ut, där tappade jag säkert en vecka. Åtminstone en vecka till förlorades på det avslutande bonusspåret (fick inte plats i låtlistan ): Gu nåda mej arma flicka från Bengt Sändhs och Finn Zetterholms klassiska skiva Folklår.

Men hon var heller inte särskilt lätt att tas med. Första frukosten vankades limpmacka med Lätta och Magré, dvs extra mager och mild Grevé-ost. Därtill minimjölk. ”Not my cup of tea” – om man säger så. Halvtorrt/sött vitt vin till ”kvällsmaten” var om möjligt ännu besvärligare.

På bandet finns som synes, för den som kan läsa kråkfötterna, Layla med Derik & The Dominos från plattan med samma namn. Enligt Wiki har dubbel-lp:n ett flertal gånger valts till en av världens bästa plattor. Bandets förgrundsfigur var Clap-Eric.

Mitt exemplar köpte jag på en beg-marknad i Amsterdam under slutklämmen på första tågluffningen 1972 till rövarpriset 35 gulden, motsvarande en bara bit över 100 kr. Min reskassa för en hel månad var 1000 kr, men så långt hade jag snålat. Tack och lov säger jag idag.

 

Uppumpat

Kollade en stund på Doobidoo – många vuxenpoäng blir det, men va fan jag har ju åldern inne, gott och väl. Ett riktigt familjeprogram med syskonpar av båda könen. Av nån anledning var det mest det ena som gav mig associationer till bröderna Hyland:

Inte en enda unge har ringt på än och tiggt om varken det ena eller andra. Eller är Halloween i morron? Men nu är det faktiskt ett par-tre år sen dom plingade på. Har spektaklet klingat av? Senast körde jag i alla fall med en effektiv variant som salig Kjell Swanberg tipsade om: vid frågan ”bus eller godis?” kontrar man elegant med ”godis – vad har du att välja på?”

Det här ser väl smarrigt ut:

Påminner faktiskt mycket om den söte gnagaren i Trafikpolemik, del 1. Bilden kommer från ett lattjo e-postutskick från Hustrus ena brorson Per Engström som framgångsrikt driver sin egen vinagentur Vinia. Du kanske har druckit det förträffliga och storsäljande rödvinet Cameleon Malbec (ekologiskt odlade druvor, varunr 6581-02) för endast 72 kr på Bolaget? För tre spänn mer får man numera också en Cameleon Reserva. Finns även som vit Chardonnay. Dessutom har Per en hel del andra godsaker på lagret. Hur som helst innehöll nyhetsbrevet en komplett Halloween-meny i samma festliga stil.

Hockeyfeber

Rätt man på rätt plats – Leksands IF:s puckade läkare

Brottstycken 11

Nu har jag varit riktigt kinkig ett par dar, men med Pampers 50+ ordnar sig det mesta.

***

Hittade följande artikellänk på E24:

Till slut har även även storbankerna (i alla fall en, än så länge) fallit till föga och smort in sig med det nya folkhemmets så lyckobringande dokusåpa. Visserligen har jag inte statistiken helt klar för mig, men vad jag förstår av Swedbanks högst förtroendeingivande och vetenskapliga undersökning tyder allt på att just bögar är synnerligen begivna på sina grannar av det otäcka könet.

***

Jag har tidigare skildrat elefanternas liv och leverne med natursköna bilder (”Elephy style” och ”Elephy trunk trick”) som d ä grävde fram ur sin ”nätdammsugare”. Några nya fynd från samma outsinliga källa inom samma genre:

Teckning troligen signerad Kurt Olsson at a trip with Triangle-Gudrun to Boras Zoo.

När väl dom kloka elefanterna invaderar jorden efter människans tillkortakommande kan även dom behöva medel för födelsekontroll. Hur stor kådis erfordar egentligen en elefant:

***

Tycker du att du har ett riktigt jävla skitjobb:

WC – Walking Closets

Trafikpolemik, del 2

Om man anser sig köra som en gud, eller i alla fall som hans sladdbarn Michael Schumacher, kan förstås inget hända, eller?

Bara att brassa på. Alldeles oavsett hur det är med den faktiska körförmåga är det en oförlåtande attityd gentemot medtrafikanter som kanske inte är fullt så kapabla förare, eller som inte kalkylerar med grov hastighetsöverträdelse hos, exempelvis, den mötande bilen. Vilt ligger ännu risigare till.

”Det är inte farten som dödar”. Skitsnack. Vid 0 km/h är risken att döda/skada sig själv eller andra 0 %, vid 20 km/h närmast obefintlig, vid 50 km/h låg … … vid 200 km/h högst betydande. Att köra i t ex 110 istället för stipulerade max 90 kan ändå tyckas vara marginellt. Fel, fel, fel. Den rörelseenergi som ska upptas vid en krock ökar därmed med 50 %, liksom bromssträckan – det insåg redan gamle Isaac med äpplet:

Dessutom blir den sträcka som bilen färdas innan du hinner reagera vid en incident 20 % längre. Följaktligen växer både risken för att krascha och verkan därav påtagligt redan vid en måttlig hastighetsökning.

”Man ska hålla sig till trafikrytmen”. Mera skitsnack för att rättfärdiga sitt beteende. Hur tror du takten skulle bli om hundra lomhörda trummisar körde sina egna solon? När många i anarkins namn kör så fort dom behagar efter eget gottfinnande blir självklart hastighetsvariationen stor eftersom bedömningen av omgivningen och självuppfattningen är väldigt olika. Om alla däremot höll sig till eller nära hastighetsbegränsningen skulle spridningen bli betydligt mindre.

Nu är det inte bara hastighetsöverträdelser i sig jag reagerar mot, utan också och kanske i ännu högre grad det som i sin tur framkallas av beteendet: hets, aggression och bristande hänsyn.

En annan aspekt är klimat/miljö och ekonomi. Skillnaden i bränsleförbrukning mellan 110 och 90 är 10–15 %, kanske inte imponerade stor, men utgör i alla fall ett inte försumbart bidrag. Och javisst, jag tycker fartkameror och vägar som ”degraderats” från t ex 90 till 80 är kanon:

I framtiden hoppas jag på GPS-styrd automatisk hastighetsbegränsning av alla fordon. Rejäla dagsböter för allvarliga trafiköverträdelser som man har i Finland står annars högt på min önskelista. Känner du dig träffad eller rent utav trampad på tårna av mina åsikter så är det precis vad jag hoppas. Dom allt för få redan ”frälsta” som redan kör defensivt behöver inte övertygas.

Trafikpolemik, del 1

Vad heter landets största lekplats? Svarar du Gröna Lund så är det fel. Du får en chans till – nå? Nej, Liseberg är dessvärre heller inte rätt, liksom Clas Ohlsons samlade butiksyta. Nix, korrekt svar är vårt allmänna vägnät.

Vissa kör som skållade ökenråttor. Av nån alls icke outgrundlig anledning är det i första hand män som gestaltar dylikt torterade sandlådegnagare:

Varför, förutom den anatomiska likheten? Jag tror inte ett dyft på att det bara är miljön som formar skillnaderna mellan könen, såväl i det här avseendet som i många andra. Nej, här är det också hormoner som styr, adrenalin och testosteron. Kemisk kastrering vore säkert ett sätt att få bukt på ofoget, men å andra sidan skulle det inverka menligt på landets redan risiga födelsetal.

Men även miljön, eller snarare (o)kulturen är givetvis av stor betydelse. I dom flesta andra situationer uppför sig inte mina ”bröder” fullt så illa som i trafiken, möjligen med undantag av vissa omänskliga ”element” i den sedan urmänskliga tider nedärvda och tungt machobelastade jakten.

Det är inte särskilt svårt att begripa varför det är så. När jag var ung, innan högertrafikomläggningen, gällde precis som på Autobahn fri fart på dom flesta landsvägar. Att köra så snabbt som man själv tyckte ansågs då som en ”mänsklig rättighet”, vilket tyvärr gått i arv generation efter generation. Det i sin tur beror till stor del på den monumentala flatheten hos politiker – av vilka dom flesta har varit, och ännu är män. Kan det finnas nåt samband? Samma kultur- eller attitydproblem fanns, och finns fortfarande inom polisen.

Enligt min mening är det helt orimligt att en med skattepengar finansierad infrastruktur upplåts åt livsfarliga lekar som riskerar livet på gemene man. Det är inte så att jag nekar nån att känna nöje i att köra bil, bara man kör inom lagens råmärken. Passar inte dom galoscherna tycker jag man ska hålla sig på avlysta vägar eller tävlingsbanor. Med så många ”fartglada (dvs pruttbegivna)” herrar som det verkar finnas, speciellt rattande ”körglada” så kallade premiumbilar, borde det inte vara nåt som helst problem att privatfinansiera ”nürburgringar” i vilken bonnhåla som helst.

2010 års mest angelägna vägmärken